Vad hjärtat är fullt av talar munnen. / What the heart is full of, the mouth speaketh.

Som vanligt är för mig så funderar och tankarna vandrar runt. I förrgår på eftermiddagen så vandrade de iväg på en resa av hur vi behandlar andra, eller bemöter de som behandlar oss illa.

Att bli illa behandlad handlar inte enbart om fysisk skada, utan om en inre, som kan göra lika ont som en yttre, där ingen annan en personen själv ser såren och ärren efter såren.

Givetvis förde det tankarna över på vad bibeln säger om detta, det går ju liksom av bara farten. Vad har Gud att säga om hur vi bemöter andra eller själva blir bemötta?

För vart fåfängt ord som människan talar ska hon/ han få stå till svars inför på domens dag. Allvarliga ord det; Vartenda fåfängt ord.

En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är. Men jag säger eder, att för vart fåfängligt ord som människorna tala skola de göra räkenskap på domens dag. Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig. Matt 12:35-37

Hur många av våra ord säger vi i fåfänga? Vad betyder det ens att tala fåfängt? Låt oss gå till synonymerna för att få en överblick; självbelåtet, inbilskt, fruktlöst, meningslöst, lönlöst, bortkastat och egenkärt finns bland de ord som kommer upp, självupptaget, egenkärt, snobbigt, flärdfull, självbelåtet, resultatlöst är andra.

Men ett ord som vi säger som sårar någon annan, det är inte utan resultat, snarare tvärs om. Så om man lägger in alla dessa betydelser i ordet fåfängt, ja då tror jag det är lätt att säga att vi alla någon gång gjort oss skyldiga till att tala fåfängt.

Detta förde mina tankar vidare in på ordet; Sätt en vakt vid mina läppars dörr. Vi som kristna skulle verkligen behöva tänka på att ha en vakt vid våra läppar.

Herre, jag ropar till dig, skynda till mig! Lyssna till min röst när jag ropar till dig. Låt min bön vara rökelse inför dig, mina lyfta händer ett aftonoffer. Herre, sätt en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr. Låt inte mitt hjärta dras till det som är ont, till gudlösa gärningar i lag med förbrytare. Deras läckerheter vill jag inte äta. Om en rättfärdig slår mig är det av kärlek, straffar han mig är det som olja på huvudet. Mitt huvud ska inte avvisa det. Men jag fortsätter att be mot de ondas gärningar. Ps 141:1-5

Hur många gånger dras vi med i onda gärningar, via vår mun? Ett enda litet oförsiktigt ord, som slipper ut, eller ett oförsiktigt stönande, kan vara nog för att såra någon.

Det jag skrivit ovan är utifrån oss själva och vad vi talar, men om vi vänder på steken; Hur tar vi emot det som andra säger? Vänder vi andra kinden till eller svarar vi med samma mynt?

Jag tänker tillbaka på när jag var yngre, hur fungerade jag själv och för den delen hur fungerar jag nu? Det här gäller givetvis åt båda håll, ta emot eller ge. Jag kan inte säga att jag har ett definitivt svar att ge, inte ens från mitt eget perspektiv.

Märkligt vilka saker man börjar tänka på när man blitt lite äldre, kanske också lite förståndigare. Helt klart är att jag inte alltid tänkt på vad jag säger.

Kommer ihåg en gång i ungdomen, 19 år gammal, vårt första barn var fött. Ett äldre par från hemgruppen kom och gratulerade oss. Jag sa att jag var så glad över att jag var så ung när jag fick mitt första barn, jag hade inga som helst baktankar med det. Men det visade sig att de tog väldigt illa vid sig. De hade fått kämpa för att bli gravida, och fått en dotter när de var i 40 års åldern, dottern var sjuklig. Så de tog det som en pik mot att de borde inte haft ett barn. Jag visste ärligt talat inte ens om att de hade ett barn. Ett ord, inge illa menat, men sagt i oförstånd, som sårade.

Det är ju tyvärr så att vi inte riktigt vet om andra personers liv och därmed inte heller deras svaga punkter. Hur viktigt är det inte att ha en vakt vid våra läppars dörr, just därför?

Ordet har verkligen någonting att säga om alla tillfällen i livet. Här har vi ord för tillrättavisning, skrivna i förväg, och givna åt oss. Men hur ofta tänker vi på dem? Vakt vid vår mun, för från vår mun kommer ondska, eftersom det som kommer ut kommer från vårt obotligt sjuka och onda hjärta. Jesus sa, att det inte var det som gick in genom munnen som gjorde oss orena, utan det som gick ut genom den.

” Lyssna och förstå! Det som går in i munnen gör inte människan oren. Det är det som kommer ut ur munnen som gör henne oren." Matt 15:10-11

Allt som går in i munnen hamnar i magen och kommer ut på avträdet? Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. För från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, sexuell omoral, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. Sådant gör människan oren. Matt 15.17-20

Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det? Jer 17:9

Det är väldigt viktigt att vi förstår allvaret i allt vad vi säger, eller hur vi tar emot det som sägs.

Ett litet ord av kärlek till de vi möter är bättre, och det gäller även när vi svarar på andras dumma kommentarer. Ack så svårt många gånger, men också så viktigt.

Man fångar fler flugor med honung, än med flugsmällan. Vad menar jag med detta? Jo, att vi som är kristna är satta som förebilder och representanter för Jesus. Så vi borde verkligen öva oss i att bete oss på rätt sätt. Hur ska en icke kristen kunna se att vi är annorlunda, om vi gör exakt samma sak som dem. Och varför skulle de vilja bli frälsta, om frälsningen inte ens förändrat oss själva?

Ju mer jag tänker på ordet vakt vid mina läppars dörr, desto mer inser jag hur påverkade av världen vi kristna faktiskt är. För jag är långt ifrån ensam om att inte tänka på vad som sägs hela tiden. Vi som kristna borde i allting tänka på vem vi representerar och vad.

Jag har genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig. Gal 2:19-20

De som lever efter köttet tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som lever i köttet kan inte behaga Gud. Ni däremot lever inte i köttet utan i Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom. Om Kristus bor i er är visserligen kroppen död på grund av synden, men Anden är liv på grund av rättfärdigheten. Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte Kristus från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er. Rom 8:5-11

Vi ska vara döda i oss själva och levande genom Jesus, med den Helige Ande boende i oss. Om vi i sanning är detta, då bedrövar vi den Helige Ande varenda gång som vi talar fåfängliga ord. Anden är ju liv, men vårt kött är död. Så när vi inte har vakt vid våra läppars dörr, då kommer död ut ur vår mun, inte liv, vilket borde vara det som kommer fram, från en kristen andefylld människa.

Detta får mig att tänk på broderade bonader som ofta hängde i hemmen förr, och då i synnerhet en, med texten, Små, små ord av kärlek sagda varje dag, sprida över hemmet solsken och behag. Så otroligt sant det är, och lika viktigt är det att denna attityd följer med oss ut i vardagslivet.

Även orden; tala är silver, men tiga är guld kommer upp i mig. Ibland är det ju bättre att säga ingenting än att öppna munnen och låta den spy ut sitt dödliga gift.

Kanske är det endast mig som själv som detta berör, men jag tvivlar på det. Jag tror att vi många gånger spyr galla genom våra läppar, utan att vara medvetna om det. Så lätt att snacka lite oskyldigt skit om någon, som man inte menar något illa med. Men även om personen inte är närvarande, så hr munnen ändå talat ut saker i fåfänglighet, som vi behöver stå till svars för en gång.

Undrar om de gamla troskämparna också drogs med detta. Förmodligen har det existerat i alla tider, vilket är varför bibeln tar upp det. Du och jag ska vara annorlunda än de i världen, men är vi verkligen det? Det är den stora frågan. Någonting att fundera på kanske, för fler än mig.

Guds frid Ingemo

          What the heart is full of, the mouth speaketh.

As per usual for me, my thoughts wander around. The afternoon before yesterday, they took a journey of how we treat others, or treat those who treat us badly.

Being treated badly is not only about physical damage, but inwardly as well, which can hurt every bit as much as a physical assoult, the difference is noone exept the person him or herself can see the wound or the scars after the wounds.

These thoughts brought to mind what the Bible says, it´s no stopping it. What does God have to say about how we treat others or responding when being ill treated ourselves?

For every vain word that a person speaks, he/ she will be held accountable on the day of judgment. Serious words that; Every vain word.

The good person out of his good treasure brings forth good, and the evil person out of his evil treasure brings forth evil. I tell you, on the day of judgment people will give account for every careless word they speak, for by your words you will be justified, and by your words you will be condemned.” Matt 12:35-37

How many of our words are spoken in vain? What does it even mean to speak in vain? Let's go to the synonyms to get an overview; complacent, conceited, fruitless, meaningless, unprofitable, futile, impotent and self-indulgent are among the words that come up, self-absorbed, self-indulgent, snobby, flirtatious, self-satisfied, powerless are others.

But a word we say that hurts someone else, it is not without results, rather the opposite. So if you put all these meanings in the word vanity, well then I think it's easy to say that we have all at some point made ourselves guilty of speaking in vain.

This brought my thoughts further into the word; Put a guard at the door of my lips. We as Christians really need to think about having a guard at our lips.

O Lord, I call upon you; hasten to me! Give ear to my voice when I call to you Let my prayer be counted as incense before you, and the lifting up of my hands as the evening sacrifice! Set a guard, O Lord, over my mouth; keep watch over the door of my lips! Do not let my heart incline to any evil, to busy myself with wicked deeds in company with men who work iniquity, and let me not eat of their delicacies! Let a righteous man strike me—it is a kindness; let him rebuke me—it is oil for my head; let my head not refuse it. Yet my prayer is continually against their evil deeds. Ps 141:1-5

How many times are we drawn into evil deeds, through our mouths? A single careless word that escapes, or a careless moan, can be enough to hurt someone.

What I have written above is based on ourselves and what we speak, but if we turn the tables; How do we receive what others say? Do we turn the other cheek or do we respond in the same way?

I think back to when I was younger, what did I do myself and for that matter how do I function now? This of course applies in both directions, receive or give. I can not say that I have a definite answer to give, not even from my own perspective.

Strange the things you start to think about when you get a little older, maybe also a little more sensible. Clearly, I have not always thought about what I said.

Remember once in my youth, 19 years old, our first child newly born. An elderly couple from the home group came and congratulated us. I said I was so happy that I was so young when I had my first child, I had no ulterior motives at all. But it turned out however, that they took it very badly. They´ve had to struggle to get pregnant, and had a daughter when they were 40 + years old, that daughter was ill. So they took it as a pike that they should not have a child at all. I honestly I didn´t even know they had a child. A word, no ill-meaning intended, but said in ignorance, which hurt.

Unfortunately, we do not really know about other people's lives and thus not their weaknesses. How important isn´t it therefore to have a guard at the door of our lips?

The word really has something to say about every moment in life. Here we have words for rebuke, written in advance, and given to us. But how often do we think of them? Beware of our mouth, for out of our mouth comes evil, because words that comes out, comes out from our incurably sick and evil heart. Jesus said that it was not what went in through the mouth that made us unclean, but what came out through it.

It is not what goes into the mouth that defiles a person, but what comes out of the mouth; this defiles a person.” Matt 15:10-11

Do you not see that whatever goes into the mouth passes into the stomach and is expelled? But what comes out of the mouth proceeds from the heart, and this defiles a person. For out of the heart come evil thoughts, murder, adultery, sexual immorality, theft, false witness, slander. These are what defile a person. But to eat with unwashed hands does not defile anyone.” Matt 15.17-20

The heart is deceitful above all things, and desperately sick; who can understand it? Jer 17:9

It is very important that we understand the seriousness of everything we say, or how we receive what is said to us.

A small word of love for those we meet is better, that also applies when we respond to the stupid comments others. So difficult many times, but also so important.

You catch more flies with honey than with a flyswatter. What do I mean by this? Well, that we who are Christians are set as role models and representatives of Jesus. So we really should practice behaving properly. How can a non-Christian see that we are different, if we do exactly the same thing as them. And why would they want to be saved, if salvation has not even changed us?

The more I think of the word, guard at the door of my lips, the more I realize how influenced by the world we Christians actually are. Because I am far from alone in not thinking about what is said all the time. We as Christians should think in everything about who we represent and what.

For through the law I died to the law, so that I might live to God. I have been crucified with Christ. It is no longer I who live, but Christ who lives in me. And the life I now live in the flesh I live by faith in the Son of God, who loved me and gave himself for me. Gal 2:19-20

For those who live according to the flesh set their minds on the things of the flesh, but those who live according to the Spirit set their minds on the things of the Spirit. For to set the mind on the flesh is death, but to set the mind on the Spirit is life and peace. For the mind that is set on the flesh is hostile to God, for it does not submit to God’s law; indeed, it cannot. Those who are in the flesh cannot please God. You, however, are not in the flesh but in the Spirit, if in fact the Spirit of God dwells in you. Anyone who does not have the Spirit of Christ does not belong to him. But if Christ is in you, although the body is dead because of sin, the Spirit is life because of righteousness. If the Spirit of him who raised Jesus from the dead dwells in you, he who raised Christ Jesus from the dead will also give life to your mortal bodies through his Spirit who dwells in you. Rom 8:5-11

We are to be dead in ourselves and alive through Jesus, with the Holy Spirit dwelling inside of us. If we truly are this, then we grieve the Holy Spirit every time we speak words in vain. The spirit is life, but our flesh is dead. So when we don´t have a guard at the door of our lips, then death comes out of our mouth, not life, which should be what comes out, from a Christian spirit-filled man/ woman.

This makes me think of embroidered bonnets that often hung in homes in the past, and then in particular one, with the text, Small, small words of love said every day, spread over the home sunshine and pleasure. How incredibly true that is, and just as important is the fact that this attitude accompanies us into everyday life.

Even the words; talk is silver, but silence is gold comes up in me. Sometimes it's better to say nothing than to open your mouth and let it spew out its deadly poison.

Maybe it's only me who get touched by this, but I doubt it. I think we often spew bile through our lips, without being aware of it. So easy to talk a little innocent shit about someone, who you do not mean anything bad by. But even if the person is not present, the mouth has still uttered things in vain, which we will be held accountable for once.

I wonder if the old faith fighters also struggled with this. It has probably existed in all ages, which is why the Bible addresses it. You and I should be different from those in the world, but are we really? That's the big question. Something to think about, maybe for more than me.

Gods peace Ingemo

Gud leder oss på vår väg. / God is leading us on our way

Jag hade inte tänkt skriva något idag alls, men så delade en vän på FaceBook en sång, texten bara i och för sig, men sången kunde jag. Det visade sig vara en gammal goding, från segertoner, finns säkerligen i andra sångböcker också. Sången är skriven av Hildur Elmers; Jag vet en väg som leder.

Fascineras över hur mycket en liten sång, eller en dikt, bibelvers kan förgylla dagen. Ett ord i rätt tid, betyder mycket för oss, framförallt om det är ord av tro och hopp. Bara något lite betyder så mycket. Och det som vi får, ar vi möjlighet att dela med oss av och kanske på så vis förgylla någon annans dag.

Skriften säger oss att Guds ord är våra fötters lykta, ett ljus på vår stig. Och även fast det är skriften som är ljuset som lyser upp vår väg, så kan även en sång med text om Jesus, eller en dikt, fungera på samma sätt.

De gamla sång och dikt författarna som höll sig till Jesus, hade ett sätt att nästan få sina texter till fungera på samma sätt som skriften. Kanske för att de verkligen levde nära Gud. Går vi lite drygt hundra år bakåt i tiden fanns ju inte radio, tv och annan media på samma sätt som idag. Fokuset blev nog mera på att läsa bibeln, om det var den enda bok man hade råd med, och sångerna för de som var frälsta blev nog då också mer centrerade på Jesus.

Idag blir vi dränkta i så mycket, från tv, tidningar och radio (i de fall någon använder den, som min mamma 81 år) och utöver detta så har vi då internet, med ännu mera valmöjligheter. Risken att det världsliga tar överhanden, vare sig vi vill det eller ej, är nog relativt stor, åtminstone om vi jämför med de som gått före oss på den smala vägen. På så sätt tror jag det var enklare att vara kristen förr, då inte alla dessa andra ting lockade och pockade på vår uppmärksamhet.

Men vi som lever i denna sena timme och har allt detta, för oss är det ännu viktigare att vi är fast förankrade i Guds ord, och håller oss på den smala vägen. Kanske behöver vi lära oss stänga av det världsliga för att ha tid med det som är viktigast. Inte en enkel balansgång alla gånger.

Gud är densamma idag som han var förr!

När vi vandrar framåt, upp mot himlens land,                                                 vad ser vi då omkring oss, av bojor och av band?

Den smala vägen för oss, genom glädje och besvär,                                       med blandning utav lycka och sorg som finnes här.

Vi vet att Gud är med oss, genom allting, stort och smått,                                     det liv som vi får dela, med de som före gått.

Vårt liv är del av dessas, som förut vandrat har,                                               en trygghet att få vila med de som förut var.

I livet på en Gud, som bar och ännu bär,                                                         det är en nåd så stor, som vi får känna här.

När livet för oss skiftar, och allting verkar svårt,                                                   går Gud vid våran sida, och hjälper oss i vårt.

Han som gjort det förut, för de som förr en gång,                                           var stadda på den vägen, gör det nu på vägen lång.

Det är så tryggt att veta, att hjälpen alltid finns,                                           precis som den gjort förut, det vet ju den som minns.

I många bibeltexter, vi ser hur andras liv,                                                             kan jämföras med våra, det är inget jättekliv.

Vår tröst den finns i ordet, vår glädje likaså,                                                          som den har gjort för många, i forna dar också.

Det gamla och det nya, förenas skall en gång,                                                      när vi har vandrat hemåt, och enas skall i sång.

Inför det dyra lammet, vår brudgum underbar,                                                  vi fröjdas skall för evigt, i alla våra dar.

Vill sluta med ett litet bibelord på vägen:

Guds frid Ingemo

                               

                               God is leading us on our way

I had not intended to write anything today at all, but then a friend on FaceBook shared a song,just the lyrics of it, but I knew it since long before. It turned out to be an old treat, from victory tunes, certainly found in other songbooks as well. The song is written by Hildur Elmers; I know a path that leads.

It´s always fascinating how much a little song, or a poem or a bible verse can gild the day. A word at the right time means a lot to us, especially if it´s holding word of faith and hope. Just something a little means so much. And perhaps what we get, we are in our turn able to share to others and perhaps thus gild someone else's day.

Scripture tells us that the word of God is the lamp to our feet, a light on our path. And even though it is the scripture that is the light that lights up our path, a song with lyrics about Jesus, or a poem, can work much in the same way.

The ancient song and poem writers who clung to Jesus had a way of making their lyrics work in much the same way as the scriptures. Maybe because they really lived close to God. If we travel back in times to little over a hundred years ago, there was no radio, television and other media in the same way as it is today. The focus was probably more on reading the Bible, if it was the only book you could afford, and the songs for those who were saved probably then also became more centered on Jesus.

Today we are literally drowned in so much, from TV, newspapers and radio (in cases where someone uses it, like my mother 81 years) and in addition to this we then have internet, with even more choices. The risk that the worldly will prevail, whether we like it or not, is probably relatively big, at least if we compare with those who have gone before us on the narrow path. In this way, I think it was easier to be a Christian before, when not all these other things attracted and poked our attention.

But we who live in this late hour and have all this, for us it is even more important that we are firmly rooted in the word of God, and stay on the narrow path. Maybe we need to learn to turn off the worldly in order to have time for what is most important. Not an easy balancing act all the time.

God is the same as He has always been!

As we continue walking, towards to heavens land,
what do we see around us, of shackles and of slaverybands?

The narrow way for us, through joy and trouble grand,
with mix of happiness and sorrow as our brand.

We know that God is with us, through all things, large and small,
the life we get to share, with those who´ve gone before us all.

Our life is part of those, who walked here before us,
a security is found, with those who headed on thus.

In the life of a God, who carried them, and still so do with us,
it´s a grace so great to feel, no need to this discuss.

When life changes for us, everything seems difficult,
God is walking by our side, helping us in our tumult.

He who´s done it prior, for people in other times,
were standing on the same road, with others as in chime.

It´s so amazing to know, that God help is always near,
just as Hehas been before, no reason for us to fear.

In many Bible texts, we see how others lives,
can be compared to ours, it is not a giant step.

Our consolation price is in the word, our joy it is as well,
as it has been for many, in God we always can dwell.

The old things and the new, shall be united once again,
once our walk os over, and our the goal that we shall gain.

Before the precious lamb,our groom so wonderful, we shall rejoice forever, in glory beautiful.

I want to end with a few bible verses;              

Gods peace Ingemo

Gudstjänst med Ivar Bylund Söndag 11/7 -2021 / Meeting with Ivar Bylund sund, 7/11-2021

                              Kort sammandrag av Ivars predikan :

Han utgick från psalm 23 vilket han för övrigt gjorde även den senaste gången han gästade Bergsjö vilket var i februari -2020 strax innan allt stängdes ner!

 

Det är ovanligt idag att hitta en riktigt förnöjd människa-desto vanligare att möta folk som klagar på allt och lite till! Om inget annat är fel kan man åtminstone gnälla på vädret! Det är för torrt ,det är för blött , det är för varmt eller det är för kallt osv....

 

Men som ett gammalt byorginal här sa för länge sedan ; Bo inte på Knorrgränd utan flytta istället till Tacksägelsegatan!!

 

Ja, gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor vinning. 1Tim 6:6 

 

Psalmisten David var förnöjd över att Herren var hans herde och det räcker väldigt långt även för oss idag.

"Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, tu du är med mig."

Fruktan är en mycket mänsklig känsla som knappast någon av oss kan säga oss vara helt och fullt befriade ifrån. Även bibelns hjältar drabbades av fruktan, det finns det otaliga ställen som visar. Men här säger David som var med om en hel del.... slogs emot björnar och besegrade Goliat för att ta några exempel... Jag fruktar ingenting för din käpp och stav tröstar mig! När sanningen att Gud alltid är med oss om vi vandrar i transparens och överlåtelse får uppfylla oss skänker det befrielse från fruktan.

Rom 8:15 och Gal 4:6 talar bägge om att Gud är vår far och vi får kalla honom Abba Fader. 

 

Alla var rädda för den stränge domaren men inte hans lilla dotter- hon hoppade glatt upp i knät på honom och kallade  honom pappa och gav honom en stor kram.

 

Det finns fruktan att inte räcka till! Prestationsångest -man vill förtjäna Guds godkännande med gärningar eller man jämför sig hela tiden med andra och tycker att man själv kommer till korta!

Men Ps 23 talar inte om människor utan bara vad Gud gör!

Det är Gud som verkar igenom varje lydig varelse. Spelar ingen roll vem man är eller vilka förutsättningar eller gåvor man har- Gud använder och förmerar det som finns!

Läs och begrunda bibelns under och förstå att han är likadan idag!

 

Mark 6:45-52   Jesus kom i rätt tid och stillade stormen!

Märk också att lärjungarna ju var i Guds vilja även när stormen kom emot dem. Det var ju Jesus som hade sänt iväg dem med båten!

Vi är inte förskonade från motgång och trubbel men vi är lovade hjälp därur i rätt tid eftersom han alltid är med oss!

 

Man kan ha fruktan eftersom bönesvar dröjer i lång tid...

Dan 10:12  Gud hörde Daniels bön på en gång men ängeln blev lite fördröjd på vägen ...

Luk 1:13-   Sakarias bön var hörd men Gud väntade tills det var omöjligt i mäskliga ögon med uppfyllandet.

Han berättade om den fromme bibelläraren som bad för sin vanartige son hela livet och hur sonen då han drabbades av svår sjukdom lär ha kapitulerat på dödsbädden och utbrustit . " Jag ser pappas böner omringa mig som skyddsmurar" och då blivit frälst.

 

Till slut. Man kan ha fruktan för världens undergång.

Hela världen domderar ju om klimatmål och global uppvärmning, man läser om katastrofer som ökar i intensitet, torka här och översvämningar där, jordbävningar o orkaner mm i all oändlighet...

Men vi har ju läst i slutet hur allt slutar( som den otålige bokläsande pojken som sov gott för han visste att hjälten Jim klarade sig till slut!)

Många långa idrottstävlingar avgörs inte förrän på upploppet. Man kan åka skidor i tre timmar men det gäller att ha rätt position de sista sekunderna när upploppet stundar! Och ibland kommer det nån på slutet och spurtar om allihopa för han har sparat krafterna till slutspurten.

 

Vi har ju tillgång till Facit! Jesus kommer att komma tillbaka för att ställa allt tillrätta och skapa fridsriket , vi behöver inte frukta utan kan istället trösta våra grannar och vänner i världen som lever utan hopp i tillvaron. Amen

 

Referat gjort av Håkan Jonsäll

 

 

                             

            Brief summary of Ivar's sermon:

He started from the psalm 23, incidentally he did that the last time he visited

Bergsjö as well, which was in February -2020 just before everything shut down, due to covid-19!

These days it´s unusual today to find a really happy person - it´s more common to meet people who complain about everything and a little bit more! If nothing else is wrong, you can at least whine about the weather! It's too dry, it's too wet, it's too hot or it's too cold etc ....

But as an old village original here said a long time ago; Do not live on Whiniingstreet, instead move to Thankgivingsroad !!

Yes, the fear of God combined with contentment is indeed a great gain. 1 Tim 6: 6

 The psalmist David was pleased that the Lord was his shepherd, and that goes a long way, even for us today.

"Though I walk in the valley of the shadow of death, I will fear no evil, for you are with me."

 Fear is a very human feeling that hardly any of us can say we are completely free from. Even the heroes of the Bible were affected by fear, this is showed in countless places. But here says David who went through a lot .... fought bears and defeated Goliath to take some examples….says ... I fear nothing for your cane and staff comfort me! The truth is that God is always with us if we walk in transparency, and surrender can fulfill us, it gives liberation from fear.

Romans 8:15 and Galatians 4: 6 both say that God is our father and we can call him Abba Father.

 Everyone was afraid of the strict judge but not his little daughter- she happily jumped up on his lap and called him dad and gave him a big hug.

There is fear of not being enough! Performance anxiety - you want to earn God's approval with deeds, or you constantly compare yourself with others and think that you yourself fall short!
But Psalm 23 does not talk about people but only what God does!
It is God who works through every obedient being. It does not matter who you are or what conditions or gifts you have - God uses and multiplies what exists!
Read and ponder the miracle of the Bible and understand that he is the same today!

 Mark 6: 45-52 Jesus came at the right time and calmed the storm!

Also notice that the disciples were in God's will even when the storm came against them. It was Jesus who had sent them away by boat!
We are not spared from adversity and trouble but we are promised help out of it at the right time because he is always with us!

One can have fear because the answering of the prayers take a long time ...
Dan 10:12 God heard Daniel's prayer at once but the angel was a little delayed on the way ...
Luke 1:13- Zechariah's prayer was heard but God waited until it was impossible in human eyes to fulfill it.
He told of the pious Bible teacher who prayed for his helpless son all his life and how the son when he suffered from a serious illness must have capitulated on the deathbed and erupted. "I see Dad's prayers surround me like retaining walls" and then he gave his life to Jesus and were saved.

 At last. One can fear the doom of the world.

 The whole world is judging climate goals and global warming, you read about disasters that increase in intensity, droughts here and floods there, earthquakes and hurricanes etc in all infinity ...

But we have read in the end how it all ends (like the impatient book-reading boy who slept well because he knew that the hero Jim managed in the end!)
Many long sports competitions are not decided until the finishline. You can ski for three hours, but it is important to have the right position and strenght left in the last seconds when the finishline is near! And sometimes someone comes at the end and sprints past everyone because he has saved the strength for the finishline.

We have access to Facit! Jesus will come back to set everything right and create the kingdom of peace, we do not need to fear but can instead comfort our neighbors and friends in the world who live without hope in life. Amen

This short recollect made by Håkan Jonsäll

En hjälpande hand. / A helping hand.

 Ibland har man så mycket i sig som vill komma fram och orden flyter på enkelt. Andra gånger som nu, då är det så tomt och tyst så man undrar vart tankar och ord tagit vägen. Existerar dom över huvud taget och i så fall vart? Total ordblockad. Ingenting vill ut och ingen inkörsport verkar vara öppen. Nu begriper jag vad skrivblockad är. Jag har varit med om det förut, men aldrig satt det samman med skrivkramp. Oj, vad jobbigt det måste vara att livnära sig på att skriva när tystnaden infinner sig. Jag gick även in på FaceBook, för att se om jag kunde få en liten idé.

Det har varit så här i flera dagar nu. Ingenting står ut i bibeln, inga sånger rullar runt i skallen. Total tystnad. Nu kan det ju vara skönt med tystnad i och för sig, men det kan också kännas en aning frustrerande, som det gör just nu.

Mina tankar går över till de som är lärare och herdar i församlingar som ska predika på söndagsmorgnar. Har de också såna här stunder av total blockad, där ingenting verkar komma upp, och allt verkar tyst och dött?

När jag satt och skrev lite, (innan just det här, som jag suddat ut och börjat om) så ringde en av mina döttrar och var jättelycklig.

Hon hade varit ute och handlat, för mycket, vilket gjorde det svårt att få hem det på egen hand, och när hon tappade ut påsens innehåll för andra gången, stannade en bilist och frågade om hon ville få skjuts hem. Ja tack sa hon, och hoppade in i bilen med sin inhandlade packning. Han som körde bodde i samma område visade det sig. Så hon behövde ringa och berätta om sin hemliga samarit, som förgyllt hennes morgon. Hon avslutade med; Nu kommer jag vara glad hela dagen.

Jag lägger till berättelsen om den barmhärtiga Samariten, ifall någon inte vet vad den handlar om.

Luk 10:30-35 En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd. Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi. Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi. Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom. Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.'

Ingenting, helt tomt och tyst, och så kommer då detta lilla. Men det lilla som vi gör mot någon annan, som vi kanske anser ingenting, det kan för den som får det lilla, i vilken form det än visar sig, vara en stor sak, som gör att hela resten av dagen får en guldkant.

Hur ofta tänker vi på att förgylla varandras dagar; Gå den extra milen som Gud kallar det? För det där lilla extra, det är ju det som verkligen betyder något. Ofta tänker vi inte ens på hur viktigt såna här små doser av kärlek och omtanke från främlingar kan vara eller rent av är.

Ibland är det snudd på lika viktigt att vi visar vår kärlek och omsorg om andra, som om vi skulle ha predikat evangelium för personen. För oss kristna, så kan såna här saker även öppna upp för att tala om evangeliet med personen i fråga. Men kanske kan en varm hjälpande hand, få en person att fundera på varför personen var så omtänksam eller rent av om de vuxit upp i ett kristet hem, få tankarna över på Gud.

Denna dotter, är inte längre bekännande kristen eller ens troende, ändå kom det ur henne; Min samarit. Förhoppningsvis kan detta leda tankarna åt kristna tankar. Hon har ju inga problem med att få förbön, när hjälp för henne eller andra har behövts, eller rent av be oss med hjälp om med förbön för andra. Så lite finns kvar i henne av det hon växte upp med.

Vi vet aldrig vem som är ett bönebarn, eller vuxit upp i ett kristet hem, så ibland kan nog dessa goda gärningar även öppna upp för att kunna få tankarna att gå till sin barndoms Gud, eller att ens föräldrar, eller far/mor föräldrar var troende. Det enda vi vet är att Gud kan använda sig av många saker för att påminna om sig själv eller rent av visa på att han finns.

Guds frid och välsignelser Ingemo

A helping hand

Sometimes you have so much in you that wants to come out and the words flow easily. Other times like now, it´s so empty and quiet that you wonder where all thoughts and words have gone. Do they exist at all and if so, where? Total blockage of words. Nothing wants out and no gateway seems to be open. Now I understand what writing block is. I've been through it before, but never put it together with writing blockage. Wow, how hard it must be to make a living writing when the silence comes. I also went to FaceBook, to see if I could get a little idea.

It's been like this for several days now. Nothing stands out in the bible, no songs roll around in the skull. Total silence. Now, it can be nice with silence in itself, but it can also feel a little frustrating, as it does right now.

My thoughts turned to those who are teachers and pastors in congregations that will preach on Sunday mornings. Do they also have moments like this of total blockage, where nothing seems to come up, and everything seems quiet and dead?

When I sat and wrote a bit, (just before this, which I erased and started over again) one of my daughters called and was very happy.

She had been out shopping, too much, which made it difficult to get it home on her own, and when she dropped the contents of the bag for the second time, a motorist stopped and asked if she wanted a ride home. Yes, thank you, she said, and jumped into the car with her purchased packing. It turned out that the driver lived in the same area. Anyways, she needed to call and tell about her secret Samaritan, which gilded her morning. She finished with; Now I will be happy all day.

I'll add the story of the Good Samaritan, in case anyone does not know what it's about.

Luke 10:30-35 A man was going down from Jerusalem to Jericho, and he fell among robbers, who stripped him and beat him and departed, leaving him half dead. Now by chance a priest was going down that road, and when he saw him he passed by on the other side. So likewise a Levite, when he came to the place and saw him, passed by on the other side. But a Samaritan, as he journeyed, came to where he was, and when he saw him, he had compassion. He went to him and bound up his wounds, pouring on oil and wine. Then he set him on his own animal and brought him to an inn and took care of him. And the next day he took out two denarii and gave them to the innkeeper, saying, ‘Take care of him, and whatever more you spend, I will repay you when I come back.

Nothing, completely empty and quiet, and then this comes. But the little that we do to someone else, that we may not consider anything, it can for the one who gets it, in whatever form it turns out to be in, be a big thing, which makes the silverlining of the remainer of the day.

How often do we think about gilding each other's days; Go the extra mile as God calls it? For that little extra, that's what really matters. We don´t rarely even think about how important such small doses of love and care from strangers can be or even are.

Sometimes it´s almost as important that we show our love and care for others as if we had preached the gospel to the person. For us Christians, things like this can also open up to talk about the gospel with the person in question. But perhaps a warm helping hand, can make a person think about why the person was so caring or even if they grew up in a Christian home, get the thoughts over to God.

This daughter of ours, is no longer a professing Christian or even a believer, yet it came from her; My Samaritan. Hopefully this can lead the mind to Christian thoughts. She has no problem getting intercession, when help for her or others has been needed, or even asking us for help with intercession for others. So little of her former faith that she grew up with is left in her.

We never know who is a child of prayer, or grew up in a Christian home, so sometimes these good deeds can probably open up to be able to make the thoughts go to the God of their childhood, or that even parents, or father / mother parents were believers. All we know is that God can use many things to remind us of himself or even prove that he exists.

Gods peace and blessings Ingemo