En hjälpande hand. / A helping hand.

 Ibland har man så mycket i sig som vill komma fram och orden flyter på enkelt. Andra gånger som nu, då är det så tomt och tyst så man undrar vart tankar och ord tagit vägen. Existerar dom över huvud taget och i så fall vart? Total ordblockad. Ingenting vill ut och ingen inkörsport verkar vara öppen. Nu begriper jag vad skrivblockad är. Jag har varit med om det förut, men aldrig satt det samman med skrivkramp. Oj, vad jobbigt det måste vara att livnära sig på att skriva när tystnaden infinner sig. Jag gick även in på FaceBook, för att se om jag kunde få en liten idé.

Det har varit så här i flera dagar nu. Ingenting står ut i bibeln, inga sånger rullar runt i skallen. Total tystnad. Nu kan det ju vara skönt med tystnad i och för sig, men det kan också kännas en aning frustrerande, som det gör just nu.

Mina tankar går över till de som är lärare och herdar i församlingar som ska predika på söndagsmorgnar. Har de också såna här stunder av total blockad, där ingenting verkar komma upp, och allt verkar tyst och dött?

När jag satt och skrev lite, (innan just det här, som jag suddat ut och börjat om) så ringde en av mina döttrar och var jättelycklig.

Hon hade varit ute och handlat, för mycket, vilket gjorde det svårt att få hem det på egen hand, och när hon tappade ut påsens innehåll för andra gången, stannade en bilist och frågade om hon ville få skjuts hem. Ja tack sa hon, och hoppade in i bilen med sin inhandlade packning. Han som körde bodde i samma område visade det sig. Så hon behövde ringa och berätta om sin hemliga samarit, som förgyllt hennes morgon. Hon avslutade med; Nu kommer jag vara glad hela dagen.

Jag lägger till berättelsen om den barmhärtiga Samariten, ifall någon inte vet vad den handlar om.

Luk 10:30-35 En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd. Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi. Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi. Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom. Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.'

Ingenting, helt tomt och tyst, och så kommer då detta lilla. Men det lilla som vi gör mot någon annan, som vi kanske anser ingenting, det kan för den som får det lilla, i vilken form det än visar sig, vara en stor sak, som gör att hela resten av dagen får en guldkant.

Hur ofta tänker vi på att förgylla varandras dagar; Gå den extra milen som Gud kallar det? För det där lilla extra, det är ju det som verkligen betyder något. Ofta tänker vi inte ens på hur viktigt såna här små doser av kärlek och omtanke från främlingar kan vara eller rent av är.

Ibland är det snudd på lika viktigt att vi visar vår kärlek och omsorg om andra, som om vi skulle ha predikat evangelium för personen. För oss kristna, så kan såna här saker även öppna upp för att tala om evangeliet med personen i fråga. Men kanske kan en varm hjälpande hand, få en person att fundera på varför personen var så omtänksam eller rent av om de vuxit upp i ett kristet hem, få tankarna över på Gud.

Denna dotter, är inte längre bekännande kristen eller ens troende, ändå kom det ur henne; Min samarit. Förhoppningsvis kan detta leda tankarna åt kristna tankar. Hon har ju inga problem med att få förbön, när hjälp för henne eller andra har behövts, eller rent av be oss med hjälp om med förbön för andra. Så lite finns kvar i henne av det hon växte upp med.

Vi vet aldrig vem som är ett bönebarn, eller vuxit upp i ett kristet hem, så ibland kan nog dessa goda gärningar även öppna upp för att kunna få tankarna att gå till sin barndoms Gud, eller att ens föräldrar, eller far/mor föräldrar var troende. Det enda vi vet är att Gud kan använda sig av många saker för att påminna om sig själv eller rent av visa på att han finns.

Guds frid och välsignelser Ingemo

A helping hand

Sometimes you have so much in you that wants to come out and the words flow easily. Other times like now, it´s so empty and quiet that you wonder where all thoughts and words have gone. Do they exist at all and if so, where? Total blockage of words. Nothing wants out and no gateway seems to be open. Now I understand what writing block is. I've been through it before, but never put it together with writing blockage. Wow, how hard it must be to make a living writing when the silence comes. I also went to FaceBook, to see if I could get a little idea.

It's been like this for several days now. Nothing stands out in the bible, no songs roll around in the skull. Total silence. Now, it can be nice with silence in itself, but it can also feel a little frustrating, as it does right now.

My thoughts turned to those who are teachers and pastors in congregations that will preach on Sunday mornings. Do they also have moments like this of total blockage, where nothing seems to come up, and everything seems quiet and dead?

When I sat and wrote a bit, (just before this, which I erased and started over again) one of my daughters called and was very happy.

She had been out shopping, too much, which made it difficult to get it home on her own, and when she dropped the contents of the bag for the second time, a motorist stopped and asked if she wanted a ride home. Yes, thank you, she said, and jumped into the car with her purchased packing. It turned out that the driver lived in the same area. Anyways, she needed to call and tell about her secret Samaritan, which gilded her morning. She finished with; Now I will be happy all day.

I'll add the story of the Good Samaritan, in case anyone does not know what it's about.

Luke 10:30-35 A man was going down from Jerusalem to Jericho, and he fell among robbers, who stripped him and beat him and departed, leaving him half dead. Now by chance a priest was going down that road, and when he saw him he passed by on the other side. So likewise a Levite, when he came to the place and saw him, passed by on the other side. But a Samaritan, as he journeyed, came to where he was, and when he saw him, he had compassion. He went to him and bound up his wounds, pouring on oil and wine. Then he set him on his own animal and brought him to an inn and took care of him. And the next day he took out two denarii and gave them to the innkeeper, saying, ‘Take care of him, and whatever more you spend, I will repay you when I come back.

Nothing, completely empty and quiet, and then this comes. But the little that we do to someone else, that we may not consider anything, it can for the one who gets it, in whatever form it turns out to be in, be a big thing, which makes the silverlining of the remainer of the day.

How often do we think about gilding each other's days; Go the extra mile as God calls it? For that little extra, that's what really matters. We don´t rarely even think about how important such small doses of love and care from strangers can be or even are.

Sometimes it´s almost as important that we show our love and care for others as if we had preached the gospel to the person. For us Christians, things like this can also open up to talk about the gospel with the person in question. But perhaps a warm helping hand, can make a person think about why the person was so caring or even if they grew up in a Christian home, get the thoughts over to God.

This daughter of ours, is no longer a professing Christian or even a believer, yet it came from her; My Samaritan. Hopefully this can lead the mind to Christian thoughts. She has no problem getting intercession, when help for her or others has been needed, or even asking us for help with intercession for others. So little of her former faith that she grew up with is left in her.

We never know who is a child of prayer, or grew up in a Christian home, so sometimes these good deeds can probably open up to be able to make the thoughts go to the God of their childhood, or that even parents, or father / mother parents were believers. All we know is that God can use many things to remind us of himself or even prove that he exists.

Gods peace and blessings Ingemo